Nellie Goldén

Från början här borta så somnade jag ovaggad om kvällarna. Jag somnade av ren utmattning. Det var slitsamt med allt nytt, huvudet fick jobba mer än vad det någonsin gjort förut. Det är inte riktigt så längre. Jag är i någon form av vardag här borta. Jag kan rutinerna, engelskan känns inte särksilt jobbig, det här huset känns nu som ett hem och jag känner mig trygg med människorna runt omkring mig.  Jag jobbar, äter, sover och hittar på roligheter så ofta jag kan. 

 

Jag minns första kvällen när det där med sömn inte kom lika självklart. Kvällar är den tid på dygnet min hjärna går i högvarv. Alla tankar verkar samlas då. Jag oroar mig fortfarande över samma saker, precis samma saker. Det hjälpte inte att flyta till andra sidan Atlanten. Jag är fortfarande jag, samma tankar och samma känslor. Fast jag tacklar dom på ett annat vis här borta. För att jag måste. Här finns inte samma trygghet att luta sig tillbaka på. Jag måste lita på mina egna ben här borta. 

Fast vissa kvällar går det inte att låta bli att tänka såhär. Blir lite ensamt i min källare ibland.